Den tunga ångesten
Jag vet att det är sorgen men den tar sig uttryck som ångest. Molande, kvävande och smärtande ångest. Svårt att andas. Tungt över hjärtat. Varje liten uppgift känns oöverkomlig. Inget känns kul. Inget känns värt nåt. Tårarna rinner konstant tills
man antingen börjar skaka eller kryper upp i sängen av utmattning.
Det river och kliar under skinnet. Käkarna molar av anspänningen. Fullt med energi men samtidigt helt orkeslös.
Det är omöjligt att slappna av, trots diverse andningsövningar.
Sorgen. Ångesten.
Jag hatar er fast jag vet att jag inte borde.
Min terapeut på Sorgmottagningen säger att sorgen är kärlekens pris.
Jag vet att hon har rätt. Men dessa svarta dagar hjälper inte den vetskapen.
